För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om Rachmaninov så jag tänkte att det passade bra att gå vidare till hans föregångare. Ferenc Liszt, mer känd som ”Franz Liszt”, föddes i Ungern år 1811. Under sin livstid betraktades han som en av sin tids största pianovirtuoser. Enligt en myt ska Liszt ha tagit till extrema åtgärder för att uppnå sin virtuositet. Det påstås nämligen ibland att han ska ha klippt simhuden mellan sina fingrar i syfte att få bättre räckvidd på pianot.
Om du tycker om att lyssna på musik i mobiltelefonen så vet du hur frustrerande det är när batteriet tar slut. Det värsta är när det händer när du befinner dig i en situation där du inte kan ladda mobilen. Lösningen är att du skaffar dig en så kallad powerbank. Ladda mobilen med en powerbank så behöver du aldrig gå utan musik.
En karismatisk trollkarl
Liszt betraktades under sin samtid som något av en trollkarl. Han hade inte bara en enorm musikalisk talang, han ska dessutom ha varit otroligt karismatisk. Inte konstigt då att han ibland omnämns som tidernas första egentliga rockstjärna. Han hade många excentriciteter, åtminstone i förhållande till sin samtid. Som musiklärare var han mycket uppskattad. Han fokuserade dock inte på strikt teknik och disciplin som de flesta andra. Som elev hos Liszt förväntades du själv hitta tekniken för att spela. Liszt försökte utmana sina elever att hitta sina egna musikaliska uttryck. Som lärare gjorde det honom både älskad och ibland avskydd. Eugen d’Albert ska ha varit en av eleverna som till slut hade en närmast fientlig relation till sin lärare. Lizst tog dessutom inte betalt för sina lektioner. När tyska tidningar rapporterade att den samtida tyske kompositören Theodor Kullak tjänat mer än en miljon mark på lektioner ska Liszt ha blivit bestört. Han menade att det var girigt och inte låg i linje med hur en sann konstnär ska agera. Han var med andra ord en principfast man som inte ryggade tillbaka för oortodoxa metoder.
Myten stämmer dock inte
Så hur ligger det egentligen till med den där myten? Liszt må ha varit en extrem person på många sätt, men simhuden klippte han nog aldrig. Det skulle nog knappast ha främjat hans karriär som pianist och kompositör. Vad som däremot stämmer är att Liszt, liksom Rachmaninov efter honom, var en pianist som var särskilt fysiskt begåvad som instrumentalist. Hans händer saknade nämligen nästintill simhud naturligt, vilket gav honom större räckvidd och smidighet på pianot.